AA STUDIER


Drick, Dö eller Finn En Bättre Väg


Skrivarvänlig version


Så började min resa in i tillfrisknandets värld. 28 år gammal verkade det som att jag var den yngsta personen i lokalen. Jag satte mig ner och blev genast omgiven av ett par äldre gentlemen som lade sina armar om mig och håll mig genom hela mötet. Jag är inte säker på vad som sades på podiet den kvällen, men jag kommer ihåg konversationen efter att mötet hade slutat.


De sa till mig att allt jag behövde göra var, "Drick Inte och Gå På Möten." Varje gång jag sa, "Men", så tystade de mig. De sa till mig att gå på 90 möten på 90 dagar, skaffa en sponsor och att det blir bättre.


Min nykterhetsdag blev den 15 maj, 1975, den första hela dagen utan ett glas. Jag följde anvisningarna, drack inte och gick på möten, skaffade en sponsor som lyssnade på mina historier om sorg och bedrövelser, och gick på mer möten. Jag drack inte längre, men ingenting annat i mitt liv hade förändrats.


Livet var fortfarande ohanterligt för mig; jag uppvisade nästan alla av de samma beteenden som förut, bara den här gången utan fördelen av alkoholdrycker. Jag fortsatte att ljuga, lura, stjäla, tappa humöret och värst av allt, vara otrogen mot min fru. Precis samma fru som hade stått bredvid mig genom mitt drickande de sex åren vi hade varit gifta.


De mesta av det beteendet fortsatte tills en kväll, 1980. Jag deltog på ett YPAA-möte i min dåvarande hemmagrupp, när väggarna rasade in. Kvällens talare började sitt tal med att berätta: "Jag hade en dålig dag på jobbet, kom hem, slog i dörren, skrek åt barnen, sparkade hunden och nästan slog min fru." Han fortsatte med, "Men jag drack inte!"


Alla i det lilla rummet klappade och sa till honom att han var en vinnare. "Drick inte, vad som än händer." Tårar rann ner för mina kinder, han beskrev mitt liv och alla bekräftade vansinnet av det, så länge jag inte dricker. Det MÅSTE finnas mera tillfrisknande än detta. Om det ända jag behövde göra var, att inte dricka, så skulle det bli bättre, varför höll då hela mitt liv på att falla sönder? Jag bestämde mig då att det bara fanns tre alternativ kvar, dricka, dö eller finna en bättre väg. Jag ville dricka varje dag. Jag ville inte dö och jag visste inget annat sätt att bli bättre. Jag tog ett exemplar av Anonyma Alkoholister, Stora Boken och började läsa den.


Jag upptäckte den bättre vägen på sidorna i AA´s Grundtext. Jag läste om ett program för tillfrisknande, mycket olikt från det som jag hade och olikt från det som jag hörde på mötena. Jag ville ha vad de hundra män och kvinnor i Stora Boken, som hade tillfrisknat från ett till synes hopplöst tillstånd till kropp och själ, hade funnit. Jag ville bli glad, lycklig och fri!


Jag satte sedan igång ett andligt sökande, läste allt jag kunde om andlighet och religion. Jag talade med långvariga AA-medlemmar och medlemmar av prästerskapen från varierande religioner och samfund, ingen hade svaret jag sökte.


På den tiden var jag medlem av AA´s Loners Program, möten brevledes. Jag brevväxlade med en långvarig medlem från Elyria, Ohio, som hjälpte mig att förstå AA´s historia och vad det var som åstadkom så många underverk för de ursprungliga medlemmarna. Han talade om för mig att det bara fanns en överlevande medlem av de ursprungliga 100 män och kvinnor kvar. Roger gav mig hans adress och föreslog att om jag ville ha det från "hästens mun", så skulle jag skriva till denna man. Jag gick ett steg längre, jag ringde denna man och visste genast av tonfallet i hans röst och den sinnesro jag kände i telefonen, att jag ville ha det han hade. Denna man var Clarence H. Snyder, "The Home Brewmeister of the Big Book".


Clarence och jag talade i telefonen och brevväxlade under det året. Jag hade inte frågat honom att bli min sponsor än, men visste att jag skulle. Hur kunde han bli min sponsor? Han levde i staten Florida och jag var i New York. Jag arrangerade för honom och hans fru att komma till New York för att leda ett andlig sammankomst.


Vid hans ankomst till New York visste jag genast att detta skulle bli en vändpunkt i mitt liv. Jag ville ha det han hade och under sammankomsten bad jag honom att bli min sponsor. Han accepterade inte genast min begäran. I själva verket behövdes det flera förfrågningar innan han tyckte att jag var redo.


Den helgen tog Clarence mig igenom Stegen, precis som han hade tagit hundratals, om inte tusentals andra före mig. Han instruerade och introducerade mig in i Anonyma Alkoholisters Program precis som hans sponsor, Dr. Bob hade gjort 1938. När jag kom upp från mina knän i det hotellrummet den 4 april, 1981, var jag en ny man. Den gamla hade spolats bort och jag var pånytt född.


1983 frågade Clarence mig, om jag ville skriva hans biografi och om AA´s historia i Cleveland, Ohio. Boken, "Dr. Bob och de andra föregångarna" hade varit ute i tre år, men Clarence tyckte att det fanns mer till historien, som behövdes berättas. Han instruerade mig hur han ville att boken skulle skrivas. Han ville ha en bok som kunde läsas av den vanliga AA-medlemmen, inte ett tröttsamt akademiskt arbete. Han ville förmedla Stora Bokens känsla. Han sa till mig att det skulle bli en bok skriven om en AA-medlem, för AA-medlemmar. Han sa till mig att aldrig be om ursäkt för Gud, den personliga Guden som vi båda hade delat tillsammans – den Gud han hade introducerat till mig den kvällen på sammankomsten. Den Gud Dr. Bob hade introducerat till honom den dagen i februari 1938 på Akron City Hospital.


Clarence påminde mig om och sa till mig att aldrig glömma bort att jag inte var räddad i en kyrka, utan i Anonyma Alkoholister och att aldrig blanda ihop de två tillsammans. Han sa till mig att min uppgift var att "fixa alkisar". Jag blev sagd att om en alkis ville ha det jag hade, så skulle jag berätta för dem och introducera dem för den Kraft större än mig själv. Samma Kraft som Dr. Bob hade introducerat för honom. Den samme "Stora Läkaren", som Dr. Silkworth hade sagt till de alkoholister som förklarats som hopplösa, kunde "bota" dem.


Från Förordet i boken "How It Worked: The Story of Clarence H. Snyder and the Early Days of Alcoholics Anonymous in Cleveland, Ohio" by Mitchell K.