AA STUDIER


Reflektioner över Steg Ett


Skrivarvänlig version


Min erfarenhet och attityd till stegen 2-12 är helt enkelt det som jag har erfarit i första steget. Om jag är ärlig mot mig själv i första steget, så kan jag inte undkomma sanningen. Jag kan inte fly undan verkligheten, att det inte finns någonting jag kan göra för att hålla mig själv nykter. Jag kommer att se att jag garanterat kommer att dricka igen. Det finns inget hopp i första steget. Jag får smälta sanningen att jag inte har kraften att välja om jag ska dricka eller inte.


Att förlita mig på mitt minne av mitt lidande för att hålla mig nykter, är inte längre ett alternativ. Mitt bättre omdöme och större förstånd åstadkommer inte ett mentalt försvar mot det första glaset. Som ett resultat av erfarenheten av första steget, snarare än att det är en intellektuell övning, så är jag i kontakt med min maktlöshet på en magkänslenivå. Detta tenderar att förorsaka obehag.


Detta obehag är en gåva. Denna stora gåva gynnar önskan att söka kraft, som jag inte har. Detta obehag får inte förväxlas med rädsla, som motivation för att hålla sig nykter. Att förlita sig på rädsla för att hålla sig nykter är riskabelt. För den dagen kommer när rädslan försvinner och då finns det ingen anledning för mig att vara nykter.


Att vara ärlig i första steget, är att kapitulera fullständigt. Jag kapitulerar till faktumet att jag inte har någon kraft. Det är den här kapitulationen som åstadkommer hoppet och löftena i de återstående stegen. Utan den här kapitulationen, kommer jag inte att erfara en total psykisk förändring, inte heller uppleva alla löftena, som Stora Bokens författare talar om.


Som ett resultat av att nu ha önskan att söka kraft, så är jag mycket mer motiverad att etablera en relation med en kraft större än jag själv. Om jag har svårt med den Högre Makten konceptet eller en tro på någon form av Gud i andra steget, är det i allmänhet att jag klamrar mig fast vid idén att jag har kraft. Det är ett påfallande tecken på att jag har förbisett någonting avgörande i mitt första steg. Om jag inte har erfarit min maktlöshet på en magkänslenivå, då blir jag inte angelägen till att söka kraft.


Efter att ha fått första stegets erfarenhet, kommer jag inte att vägra att ta beslutet i tredje steget att överlämna min vilja och mitt liv över till någon sorts kraft starkare än jag själv. Att hålla i minnet att beslutet är i grunden, att jag är villig att göra steg 4 t.o.m. steg 12 i sin helhet. Om första steget var en intellektuell övning för mig, kommer jag inte att se brådskan med tredje steget.


Den här första stegs erfarenheten och min önskan att söka kraft, främjar min villighet att göra en ärlig och grundlig inventering, därför att jag nu ser den nakna verkligheten jag står inför. Jag måste få dessa saker avlägsnade, så att jag kan få kontakt med någon form av kraft, som kommer att rädda mitt liv. Jag är villig att berätta hela mitt livs historia och jag kommer inte att lämna någon sten orörd. Min första stegs erfarenhet låter mig se, att jag står inför en liv eller död situation. Utan den erfarenheten i Steg Ett, kommer jag inte att förstå allvaret i min sjukdom och jag kommer att vägra att göra en inventering eller kommer jag att ta genvägar för att jag få det överstökat.


Min första stegs erfarenhet gynnar ivern att få dela med mig av min inventering. Jag är ivrig att komma till sanningen, så att jag kan bli fri. Jag kan inte intellektuellt uppbringa denna iver, om jag inte har upplevt första steget på en instinktiv nivå.


Som ett resultat av min första stegs erfarenhet och hoppet jag har upplevt i andra till femte stegen, så är jag ivrig att ta den exakta innebörden av mina fel till Gud i sjätte och sjunde stegen. Jag vill få dem avlägsnade så att jag kan förbli nykter och vara befriad från de saker som förorsakat mig misslyckanden och nederlag. Utan min första stegs erfarenhet, kommer jag att se dessa steg endast som språngbrädor till större och bättre saker som kommer.


Jag är mycket mer villig att göra en lista över de personer jag har skadat och mycket mer villig att avsluta mina gottgörelser, som ett resultat av erfarenheten av allvaret i min sjukdom i första steget. Det kommer att bli kristallklart att jag kommer att dö, om jag inte är beredd att gå hur långt som helst för att reparera skadan jag har orsakat. Om min erfarenhet i Steg Ett var av en intellektuell art, så kommer jag att ha en lättvindig attityd angående gottgörelser. Jag kommer att säga till mig själv att jag gör dessa gottgörelser när situationen uppstår av sig självt eller kanske jag övertygar mig själv om att jag inte kommer att dö om jag dricker igen och att jag alltid kan nyktra till igen.


Av min erfarenhet av att gottgöra, som ett resultat av min första stegs erfarenhet och hoppet jag erfor i de följande stegen, är jag mycket mer motiverad att göra ett dagligt tionde steg. Min själ vet hur nödvändigt det är att upprätthålla kontakten med kraften som möjliggör för mig att förbli nykter. Utan den instinktiva erfarenheten i Steg Ett, kommer jag att se steg tio som något jag både kan ha eller mista.


Vid den här tidpunkten är jag angelägen om att etablera och upprätthålla en relation med Gud sådan jag uppfattar honom. Jag ser fram emot mina meditationsövningar. Jag är laddad och entusiastisk över denna relation. Jag vill lära mig mera om den här Guden, som jag inte riktigt förstår. Utan erfarenheten i första steget kommer jag se på meditation och bön, som en obehaglig syssla och inte se hur väsentligt det är för mig, att ha tillgång till denna kraft som jag hör andra tala om.


Det är riktigt klart att jag måste föra detta vidare till andra eller så kommer jag att dö.


Jag är angelägen med att arbeta med andra. Jag ser fram emot att ta andra genom stegen och jag är entusiastisk över processen. Jag är laddad och känner ofta att jag är stimulerad av någonting som jag aldrig har kunnat tidigare, än mindre föreställa mig. Nu förstår jag varför de säger att ensamheten kommer att försvinna och att det här kommer att bli ljuspunkten i mitt liv. Utan första stegets erfarenhet och erfarenheten av de följande stegen, blir önskan att arbeta med andra minimal. När jag blir tillfrågad varför jag inte sponsrar andra, svarar jag att ingen har frågat mig. Jag kommer inte att ha den nödvändiga motivationen att ta initiativet att söka upp en nykomling. Jag kommer att vara lat. Jag kommer att luta mig tillbaka och uttrycka hur tacksam jag är för vad programmet har gett mig. Jag kommer att sakna motivationen att ge tillbaka det som så frikostigt har givits mig.


Även då det har funnits tillfällen då jag har varit motsträvig och vägrat på vissa ställen i stegen, har mängden av villighet och iver, som producerats genom processen, vägt mer än min ovillighet.


Nu förstår jag till fullo varför jag blev tagen genom stegen så kvickt. Jag hade inte tid att tänka på min erfarenhet. Jag upplevde den helt enkelt.


Som ett resultat av den här erfarenheten, blev tvånget att dricka avlägsnat inom en kort tid. Det är kanske därför de säger att stegen ska upplevas snarare än förstås och vår erfarenhet genom stegen kommer att ge oss förståelsen. För det är jag evigt tacksam och jag kan aldrig i min livstid återbetala Anonyma Alkoholister för det som så frikostigt har givits till mig.


Jag önskar att tacka er alla för all er hjälp.


Jag är varken kaxig, inte heller är jag rädd, för nu är jag fri.


Paul F.